Ge en slant, era snåljåpar!
En hemlösa person någon som har hamnat snett i livet och är värd lika mycket respekt som någon annan. Vi vet inte varför personen har hamnat i den situation den är i och varken jag eller någon annan är i position att döma. Att skänka lite pengar som annars skulle gått till en tiding, en kaffe eller chokladkaka är så lite. Och fundera inte på vad pengarna går till, så länge personens välbefinnande blir lite bättre för en ack så liten stund är syftet uppfyllt.
Det enda som skiljer oss åt är materialistiskt och en väl fungerande ekonomi, missbruk och psykisk sjukdom finns i alla samhällsklasser. Jag föraktar dom som har en nedvärderande syn på hemlösa (likväl som jag föraktar de som låter sig hänföras av auktoriteters makt).
Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i några av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån den girighet som genomsyrar världen finnas ett stort allmänt intresse av att veta lite mer om dessa pengar och de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning verkar intresset för detta vara lågt, så organisationer kan fortsätta agera helt fritt. Men skulle jag skänka pengar till vad det än må vara, vill jag veta att mottagaren gagnar de människor tiggeriet bygger på. Hjälp till hemlösa, är att göra människor till ”vanliga” medborgare, med samma rättigheter som övrig befolkning. Inte ”lotsa” in människor i ett system fullt med ”diagnoskåta” problemorienterare som med alla medel förvarar detta system uppbyggt mer för de själva än hjälp åt de förpassade.
Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen, den att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Detta görs samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla även i framtiden så kommer kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
